Kroppsvikt är ett populärt mått för att förutsäga risk för ohälsa. Det får också ses som klarlagt att över en viss gräns så leder ett högre BMI, body mass index, till ökad risk för flera sjukdomar (1). 

Sambandet mellan hälsa och kroppsvikt verkar dock enbart till mindre del bero på vad någon väger. Det som verkar spela störst roll är en persons kondition, styrka, fysiska aktivitet samt vart på kroppen fettet återfinns (1).

I en meta-analys såg man att kopplingen mellan BMI och risk för död och sjukdom i princip försvann helt när man kontrollerade för kondition (2). Betydelsen av detta är att personer som väger mycket men också har bra kondition inte löper speciellt mycket högre risk för att bli sjuka jämfört med personer som väger mindre. För personer som hade dålig kondition så var risken för död och sjukdom lika stor oberoende av BMI. Bra kondition i detta fall innebar att man inte befann sig i den femtedel eller fjärdedel med sämst kondition. 

I en annan meta-analys där man studerade risk för död på grund av hjärt- och kärlsjukdomar visade det sig att både dålig kondition och ett högt BMI ledde till ökad risk. Däremot var riskökningen av ett högt BMI betydligt lägre om personen hade bra kondition (3). En person med obesitas och bra kondition löpte mycket lägre risk för att drabbas av någon form av hjärtproblematik en än normalviktig person med dålig kondition. 

I en annan undersökning såg man att personer som beskrev sin gångstil som rask löpte lägre risk att dö än de som menade sig gå långsamt. Detta gällde oberoende av BMI, som i detta fall varierade ifrån 20 – 44 (6). 

Vältränade muskler verkar också vara avgörande för en god hälsa. När man delar upp personers kroppsammansättning i fettmassa och fettfrimassa så ser man att de två hänger samman med bättre hälsa på motsatt vis. Desto mer fettmassa desto större risk för död och sjukdom, medan mer fettfrimassa i regel hänger samman med mindre ohälsa (4). Det verkar dock krävas att den fettfriamassa man har är i gott skick. I en studie där 2 200 män följdes över tid såg man att den grupp som löpte störst risk att dö var de med mycket fettfrimassa och dålig kondition (5). Faktumet att de hade dålig kondition tyder på att deras fettfriamassa inte bestod av vältränade muskler. 

Styrka minskar också risken för att drabbas av en rad kroniska sjukdomar, en effekt som syns oberoende av BMI (6). En person som är överviktig men stark, löper lägre risk för död och sjukdom än en svagare men lika överviktig person. 

Hög greppstyrka hänger samman med bättre hälsa, en effekt som ses över alla BMI kategorier (7). Män med starkare muskler löper lägre risk för att dö i cancer, ett samband som var oberoende av BMI, midjemått och andel kroppsfett. Effekten av starka muskler kvarstod även när man kontrollerade för kondition, vilket tyder på att styrka och kondition delvis skyddar på olika sätt (8). 

Fysisk aktivitet spelar stor roll för hälsan. I en genomgång av flera studier där personer följdes över tid visade det sig att BMI knappt var kopplat till hälsa när man kontrollerade för mängd fysisk aktivitet (9). Detta tyder på att en överviktig person som rör sig mycket kommer vara skyddad mot ohälsa. Det verkar dock som att BMI över en viss gräns blir ohälsosamt även för en person som är fysiskt aktiv. I just nämnda studie såg det ut som att denna gräns går kring BMI 30 (1). Det finns också flera studier där man sett att hög fysisk aktivitet minskar risken för de sjukdomar som lättare uppkommer hos personer med ett högt BMI (10). 

Fysiskt aktiva personer med fetma löpte ungefär lika stor risk för hjärt- och kärlsjukdomar som fysisk inaktiva normalviktiga personer. För båda just nämnda grupper var risken cirka hälften så stor jämfört med fysiskt inaktiva personer med fetma. Även personer med fetma som rörde på sig utan att nå upp till de rekommendationer som finns kring fysisk aktivitet löpte jämfört med helt inaktiva personer med fetma klart lägre risk för ohälsa (10). Detta betyder att fysisk aktivitet skyddar mot ohälsa, och att detta även gäller vid små mängder av fysisk aktivitet. Den grupp som löpte lägst risk för ohälsa var föga förvånande de som var normalviktiga och tillräckligt fysiskt aktiva (10).