Är vete dåligt för hälsan?
Vete innehåller gluten och lektiner, som kan göra vår tarm svagare, vilket leder till att saker utifrån lättare tar sig in i kroppen. Väl inne i kroppen aktiverar de vårt immunsystem, om detta pågår över tid kan vi skadas.
Vete är ett spannmål som fått mycket uppmärksamhet när det kommer till kopplingen mellan kost och hälsa. Somliga menar att det skadar oss, då våra kroppar inte är gjorda för att äta vete. Andra menar att de som får effekt av att utesluta vete enbart avnjuter en placeboeffekt.
Den vanligaste anledningen till att folk undviker vete beror på att de upplever sig vara känsliga för gluten, vilket är det vanligaste proteinet i vete (1). Detta har skapat en stor marknad kring gluten- och vetefria produkter, vilket gjort att forskare börjat intresserar sig för området.
Vad är det farliga i vetet?
Gluten är det vanligaste motivet till att personer undviker vete. Cirka 1 % av befolkningen har sjukdomen celiaki, vilket innebär att gluten snabbt sliter ned deras tarm. Det finns dock många personer utan celiaki som upplever att de mår dåligt av gluten. År 2010 kom också en studie där man såg att personer som upplever sig må bättre genom att äta glutenfritt upplevde en rad negativa symptom, när de under sex veckors tid åt gluten (2).
Utöver gluten innehåller vete annat som potentiellt kan vara skadligt som lektiner. Lektiner är ett ämne som finns i plantor, och dess uppgift är att skydda växten mot oönskade gäster som insekter, bakterier och svampar (1). I Vete finns lektinen WGA som potentiellt verkar kunna skada oss genom att den aktiverar vårt immunsystem.
Hur det vi äter kan påverkar vår hälsa
Tarmens vägg är det som skiljer vår kropps inre värld från vår omgivning. Tarmen har olika funktioner samtidigt, dels är det där näringsämnen från det vi äter plockas upp och via blodet förs till våra celler. Samtidigt agerar den också vakt, och ska hålla borta ämnen som vi inte vill få i oss.
Därför är ett bra mått på tarmens hälsa dess genomtränglighet. En tarm med hög genomtränglighet släpper förbi både det ena och det andra, och detta leder ofta till att vårt immunsystem blir överaktivt (1). Immunförsvaret är vår bästa vän när det bekämpar en bakterie eller ett virus. Om det däremot jobbar för intensivt över tid börjar det skada våra egna vävnader. Om detta pågår tillräckligt längre är risken stor att vi drabbas av autoimmuna sjukdomar som exempelvis Typ 1 Diabetes, reumatism eller MS (1).
Både gluten och WGA har visat sig kunna öka vår tarms genomtränglighet. De gör detta på olika sätt, vilket gör det möjligt att en grupp har svårt för vete på grund av gluten, medan en annan kanske har det på grund av WGA (1). Förmodligen handlar det om att visa personer till följd av genetik är mer känsliga för vete, och tjänar därför på att undvika det. Det verkar exempelvis vara cirka 5 % som är känsliga mot gluten, utan att de har celiaki (3). Det är också möjligt att personer med en högre inflammation i grunden, tar skada då vetet blir droppen som får bägaren att rinna över. Hur lätt en inflammatorisk respons dyker upp beror nämligen också på gener, och här finns skillnader mellan personer (4). Om vete inte medför några besvär för dig, är det sannolikt helt lugnt och fortsätta äta veteprodukter. Om du däremot ofta upplever magbesvär kan det vara värt att under en period sänka vetekonsumtionen.
Referenser
1. De Punder K, Pruimboom L (2013) The Dietary Intake of Wheat and other Cereal Grains and Their Role in Inflammation, Nutrients 2013, 5(3), 771-787.
2. Biesiekierski J, Newnham E, Irving P, Barrett J, Haines M, Doecke J, Shepherd S, Muir J, Gibson P (2011) Gluten causes gastrointestinal symptoms in subjects without celiac disease: a double-blind randomized placebo-controlled trial. Am J Gastroenterol. 2011 Mar;106(3):508-14; quiz 515. doi: 10.1038/ajg.2010.487. Epub 2011 Jan 11.
3. Catassi C med flera (2013) Non-Celiac Gluten Sensitivity: The New Frontier of Gluten Related Disorders, Nutrients 2013, 5(10), 3839-3853
4. Medzhitov R, Horng T (2009) Transcriptional control of the inflammatory response, Nature Reviews Immunology volume 9, pages 692–703